Tre vintrar - Två solar

Om eld, svavel och glödande
 vind äro den kalk som skall,
 dem av tillblivelsen bliva given
 Må då din ängels flammande klinga bringa
 hädangång och monumental ödeläggelse 

Tre vintrar – två solar 

Skoningslöst och ögonblickligen bara
 hand på denna kväljande smittohärd
 Denna vämjeliga avkomling
 och besudlade anförvant 

Tre vintrar – två solar 

Det av vikt kan icke längre finna
 skugga under skapelsens vågskål
 Den strävar dröjande men obönhörlig
 mot en brinnande horisont 

Som dammkorn på lien,
 änglars skördetid och världens slut
 Det av värde äro en atom
 i betydenhet till själlöst förfall
 Så klyv den atomen du avskyvärda broder,
 klyv den igen och igen
 I människosonens skugga
 blir var fiende till vän
 Stirra in i solen, vidriga broder, stirra in i solen
 Låt oss bedja inför en brinnande horisont
 Nu låt oss be 

Må bäcken som gav själen dådkraft
 bli till brinnande tjära
 Må regnet, det renande och livsgivande
 bli till hagel och eldkol 

Tre vintrar – två solar
 Betvinga var träd,
 betvinga var strå att blomma
 ut och dö en sista gång
 Svavel och salt,
 ingen mylla eller grönskande jord
 Storm och hagel,
 ingen tillbedjan eller andefattigt ord 

Tre vintrar – två solar 

Det av vikt kan icke längre finna
 skugga under skapelsens vågskål
 Den strävar dröjande men obönhörlig
 mot en brinnande horisont